Mamman som ingen lyckades skydda
39-åriga Mia hölls inlåst och fängslad i handbojor av sin före detta sambo. I väntan på fängelsestraff släpptes han ur häktet.
I februari i år högg han ihjäl henne framför deras två gemensamma barn. I Kaliber i P1 granskar vi fallet med småbarnsmamman som ingen lyckades skydda.
Mer i media efter publiceringen:
DN Ledare | Livsfarlig rättslig inkompetens
Expressen Ledare | Utbilda grottfolket i Malmö
Läs mer om reportaget på Kalibers hemsida.
Läs hela radiomanuset här:
– Vi satt på den här bänken.
Det är fredag eftermiddag och Matilda Rubin och hennes kompis sitter på en parkbänk i bostadsområdet Lugnet i Malmö.
– Så hörde vi barn skrika jättehögt, från gården. Men sen hörde vi hur vuxna människor som började skrika… att, han dödar henne. Och ring polis. Så då insåg vi att nåt var fel så vi sprang bort till gården. Hon låg här precis.
”Han satt böjd över henne”
Var var han då?
– Han satt ner, satt på knäna och var böjd över henne, så vi kunde inte se vad han gjorde. Och sen så stod barnen där, utanför den porten. Barnen kom fram till mig så satt jag och tröstade dem tills polisen hade kommit.
Vad sa barnen då?
– Treåringen sa att… att hon var arg på sin pappa för att han hade varit taskig mot sin mamma, tidigare. Och sexåringen sa att, eller skrek snarare, att han hade stuckit henne med kniv och mamma är död. Sen, hon sprang fram med en mobiltelefon, och bad mig ringa till polisen och ringa till hennes mormor.
– Det var jag som var hemma på eftermiddagen och telefonen ringer och då är där ett barn som skriker rakt ut i luften: pappa, pappa, pappa, och så någonting… jag hörde inte vad, så kommer det någon som tar telefonen, en polis som sa, det är polisen här, det är ditt barnbarn här. Jag sa, vad är det som har hänt? Ja, det har hänt nåt… vi har hand om barnen och det har hänt nåt med deras mamma.
Ljud från nyhetssändning: ”En kvinna blev svårt knivskuren i bostadsområdet Lugnet i Malmö under eftermiddagen. En man kunde snabbt gripas av tillkallad polispatrull. Kvinnan fördes med ambulans till sjukhus.”
Kvinnan dog efter de skador hon fått av de många knivhuggen. Men vad var det som låg bakom dådet?
För att försöka ta reda på det träffar vi hennes föräldrar.
– Ja, här har jag en bild på min dotter. Du ser så vacker hon är. Vi sitter hemma i mitt datorrum, som vi kallar det.
I hallen sitter det fotografier på barnbarnen och på deras dotter som vi väljer att kalla för Mia. Mellan ramen och fotografiet har Mias mamma klämt in ett rött pappershjärta.
– Jag hade fått hjärtat. Det hjärtat satte jag… då efter att hon varit på den här sista rättegången för hon hade kämpat så.
Kan du berätta lite om din dotter?
– Ja, en lugn, tillbakadragen… en snäll människa, omtyckt av alla. Flitig. Hon gjorde allt, för sina barn speciellt, de var ju allt för henne.
”Hon såg upp till honom”
Men innan, när de träffades – kunde ni då förstå varför hon blev kär och så?
– Ja, jag tror det för att, jag tror hon såg upp till hans självsäkerhet och världsvana och lite sådär. Medan hon då var den där lugna typen och tillbakadragen. De kunde liksom hjälpa varandra. Han blev dämpad lugn och hon fick lite mer självförtroende när hon såg honom, så vill jag också vara, kanske lite. Det kan jag förstå att de liksom blev kära i varandra, av den anledningen.
Mia flyttar ihop med sin nya kärlek som vi kan kalla Peter. De får barn och enligt Mias mamma var det viktigt för Peter att bli någon och få det där perfekta livet. Därför köper de under hösten 2006 en villa i den välbärgade kommunen Vellinge.
Men deras relation börjar bli infekterad. Mias mamma berättar att de får allt svårare att leva ihop.
– Hon kände sig nertryckt. Hon kände sig kuvad helt enkelt. Det räckte att se på henne när hon kom rödgråten, då förstod man ju, att det var nåt som var fel.
Paret börjar med familjerådgivning, men söndagen efter midsommarafton förra året bestämmer sig Mia för att lämna Peter. Efter tio år tillsammans.
– Hon kom hit och sa, nu har jag bestämt mig. Jag måste härifrån. Då hjälpte vi henne att leta efter lägenhet och hjälpte henne att flytta och allt det där praktiska. Och även det ekonomiska, juridiska, har vi försökt hjälpa henne med.
Men enligt Mias föräldrar hade Peter svårt att acceptera separationen. Under rättegången som senare ska hållas berättar Mia om tiden efter separationen.
I det här ljudet från tingsrätten beskriver hon själv hur hon upplevde tiden efter att de flyttat ifrån varandra.
Ljud från rättegången:
”Sen märkte jag att han stod och spionerade på mig utanför min lägenhet och stod i trappuppgången en gång när jag kom hem.”
”När var detta?”
”Säg, tre veckor efter att jag hade flyttat. Och då står han där i en mörk trappuppgång. Och varför stod… eftersom han hade ringt mig nio gånger, han hade väntat på mig där sedan klockan halv åtta till… jag kom kanske hem vid halv elva på förmiddagen.”
”Hur reagerade du på det att han hade, som du uppfattade det, väntat på dig?”
” Ja, det är klart, det är obehagligt och jobbigt och… jag ville liksom bli fri och börja med mitt nya liv och så står han och… hänger kvar liksom, kan inte acceptera det här.”
Skulle ta livet av sig
I oktober förra året får Peters mamma flera fullmakter av Peter. De gäller allt, hans liv och hans ekonomi. Hon tolkade det som att han skulle ta livet av sig.
Senare, den 25 oktober, åker Mia till villan i Vellinge för att hämta saker till barnen.
– De hade bestämt träff, hon skulle hem till honom och hämta lite kläder till barnen.
Roger Carlström är den polis som efter den här dagen kommer att utreda vad det var som hände i villan.
– Då ställer hon sig och pratar direkt innanför dörren. Han vill fortsätta deras relation som hon bröt med honom några månader tidigare. Och säger nej då. Då reser han sig upp, låser dörren bakom henne och bryter ner henne på golvet.
Peter låser dörren och sätter på Mia buntband och par handklovar som han har i en byrå intill.
Ljud från rättegången:
”Min första tanke är att han kommer våldta mig. Men sen känner jag då… alltså, hör de här buntbanden, plastremsorna, som han liksom drar åt. Och jag vet inte hur många det är… jag bara hör dom här ljuden och känner… och då skriker jag, nej snälla, gör inte så här mot mig, riktigt gallskriker bara, i ren panik. För jag får en sådan jävla chock. Och då skriker han tillbaka: Nej, det är för sent, du skulle aldrig gjort så här mot mig. Och då fattar jag, nu är det kört liksom, nu tar han livet av mig.”
Peter föser upp Mia övervåningen och sätter henne på en stol bredvid deras vapenskåp. I ungefär i en timme håller han henne inlåst i villan.
Han vill att de ska bli ihop igen. Men Mia lyckas prata sig ur situationen genom att säga att hon kan tänka sig att ge förhållandet en ny chans – och till slut släpper han henne fri.
”Skulle döda henne och sig själv”
Under rättegången hävdar Peter att han fått en blackout. Men polisen menar att Peters egentliga plan var att döda henne. Något Peter själv förnekar.
– Att han tog upp henne där. Plus att han hade förberett med en stol som inte skulle stå där, det var planlagt, och vapen fanns där uppe. Så vi var övertygade om att om hon inte hade gått med på att fortsätta relationen då så hade han tagit både hennes och sitt liv.
Just frågan om Peter hade planlagt det hela kommer senare att få betydelse för tingsrättens beslut om att släppa honom. Enligt Peter hade han till exempel köpt handklovarna i syfte att livet av sig. Så här beskriver han själv framför rätten varför han hade köpt handfängslet. Här frågas han ut av åklagare Johan Larsson.
Ljud från tingsrätten:
”Vad är skälet till att du precis där intill där du lägger ner… att det finns handklovar i en låda intill precis?”
”Det har med mina självmordstankar att göra helt enkelt… köpte jag de här handklovarna för att använda det också… då skulle jag köra ner till kanalen och spänna ihop mig och kasta mig i vattnet för att om möjligt kunna ta livet av mig. Det var min intention.”
– Min bild av honom är att han är en mycket, mycket intelligent människa men kall. Han förstår inte riktigt vad han har gjort. Han förstår vad han gjort men inte vilken skada han har orsakat.
I polisens arbete inför den kommande rättegången försöker de också fastställa hur farlig Peter är.
Och vad kom ni fram till då då, i den analysen?
– Ja, den analysen var som så att… risken att han gör något om han släpps på fri fot… alltså uppenbart, han ska inte gå ut som en fri man. Det gjorde vi den bedömningen.
Var det något som förmedlades vidare till åklagaren då, Johan Larsson?
– Ja, vi hade kontakt med åklagaren hela tiden.
Du var ju med under rättegången också vad jag förstår – var det någonting som framfördes då, den här riskanalysen, till tingsrätten?
– Ja, åklagaren framförde att det var risk för fortsatt brott, han ville ha honom häktad.
Även den åklagare som då ledde förundersökningen ansåg att det fanns en risk att Peter skulle fortsätta begå brott mot Mia. Åklagaren meddelar ett kontaktförbud vilket innebär att Peter inte på något sätt får ta kontakt med Mia. Kontaktförbudet ska gälla i ett år.
Ljud från rättegången: kallelse till förhandling.
Rättegången hålls i Malmö tingsrätt. Förhandlingen går snabbt. Rätten tar beslut redan efter någon timme att Peter ska dömas till fängelse i tolv månader för olaga frihetsberövande. Men rätten anser inte att han är tillräckligt farlig för att hålla kvar honom i häktet, så han släpps ut väntan på att avtjäna straff.
Har erkänt knivhuggen
Efter att Peter har släppts får Mia hjälp med en skyddad lägenhet åt henne och barnen. Men Peter försöker hitta henne och lyckas till slut. Dagen efter de träffats i rätten angående vårdnaden om barnen hugger han ihjäl henne med flera knivhugg på gården vid det skyddade boendet. Peter har erkänt knivhuggen.
”Tingsrätten finner att varken risken för att **** ska påverka utredningen eller fortsätta begå brott är så påtaglig att det finns skäl för att hålla honom kvar i häkte.”
Hur kunde tingsrätten göra den här bedömningen och vad byggde de den på? Hur tydlig var åklagaren när han beskrev den risk som polisen förmedlat till honom.
Ljud: Ringer på porttelefon hos åklagarkammaren.
”Jag var väldigt tydlig om riskerna i det här fallet”, menar åklagaren Johan Larsson.
Åklagaren som hade hand om fallet i rätten heter Johan Larsson.
– Det är ju så att som åklagare så har man ju del av det underlaget som finns då i form av utredning och information som kommer i samband med utredningen.
– Den informationen som jag hade gav jag ju klart uttryck för rättegången att jag ansåg det föreligga en återfallsrisk och jag yrkade ju på att han skulle kvarbli i häkte just med anledning av återfallsrisken i första hand då. Som jag minns det så hade han ju då ringt till en anhörig efteråt och sagt att han var för blödig för att göra det och det är ju en uppgift som naturligtvis också pekar på allvaret i situationen.
Men berättade du det för rätten?
– Ja, jag vill mena att jag var väldigt tydlig med hur allvarligt detta var och jag vill till och med minnas att jag uttryckte just att hade inte målsägande kunnat tala sig ur situationen som var just då så hade hon nog inte suttit i rätten den dagen. Så jag vill mena att jag var väldigt tydlig, kanske mer tydlig än normalt.
Men du lyckades ju inte övertyga tingsrätten om den här risken?
– Nej, och då är det ju så som sagt att det finns ju tyvärr olika sätt att se på de här frågorna. Det är ju också så att det inte är ovanligt att man har olika bedömningar i den här typen av ärenden, att domstolen inte följer det som åklagaren yrkar, det är inget ovanligt alls.
Innan rättegången begär också tingsrätten in ett yttrande från Frivården där de vill att de ska göra en risk- och behovsbedömning. De gör en personutredning av Peter medan han sitter häktad.
”Förhöjd risk vad gäller våld”
Frivården skriver i sitt yttrande:
”Hans dåliga psykiska mående i kombination med att han tidigare har uppfattats som hotfull och har haft svårigheter avseende att hantera frustration talar för en förhöjd risk vad gäller våld i nära relation. Det faktum att han har agerat på ett okontrollerat sätt vid aktuellt tillfälle, att han har brukat handbojor, samt att han har upplevt långt gångna suicidtankar talar ytterligare för risken för allvarligt våld”.
Frivården skriver också i sitt yttrande att Peter bör genomgå en så kallad paragraf 7-utredning – alltså en läkarundersökning för att vidare utreda hans psykiska hälsa.
Sven-Erik Alhem är kritisk mot att tingsrätten släppte mannen.
Vi visar honom frivårdens yttrande.
– Med ledning av detta så är det ju ingen som helst tvekan enligt mitt förmenande. Även om man alltid har lättare för att avgöra fel eller rätt med facit i hand, det vill jag understryka. Men det här är ju så oerhört allvarligt att det utan tvekan skulle ha lett till att han förblev häktad.
”Varningsklockorna borde ha ringt”
Vilket tänker du på mer specifikt?
– Ja, alltså att man uttalar detta om att det är en labilitet, han har svårt att hantera en frustration. Han är naturligtvis i fejd med kvinnan, säger jag nu själv som jag vet om, vad gäller vårdnaden om barnen. Allt detta i kombination med det som frivården har gjort en bedömning av, handbojorna, de tidigare suicidtankarna, och det talar ytterligare för risken av allvarligt våld – ja, då borde varningsklockarna har ringt redan där. Så att mycket stort fokus måste fästas vid tingsrättens försummelse som jag ser det att fatta beslut om att han ska vara fortsatt häktad.
Ulrika Rogland är den åklagare som nu leder mordutredningen. Även hon är kritisk till rättens beslut att släppa ut Peter från häktet. Men också till att man aldrig genomförde den läkarundersökning som rekommenderades av Frivården.
– Man vet vid den här typen av brott, och det var ett väldigt allvarligt bort han gjorde sig skyldig till. Det sker i samband med separation och han har ändrat sitt beteende, man vet att det då finns en oerhörd risk att man fortsätter sin brottsliga verksamhet. Det tillsammans med att man inte ser till att skaffa sig ett tillräckligt beslutsunderlag gör att jag menar att man har inte haft tillräckligt för att göra den bedömningen om det fanns risk för fortsatt brottslighet eller inte.
Så den här bedömningen man gjorde från tingsrätten där man bortsåg från frivårdens yttrande – vad tänker du om det?
– Ja, det är framförallt anmärkningsvärt att göra det utan att ha ett så bra beslutsunderlag som möjligt, vilket man kunde se till att ha. Så att det är anmärkningsvärt att besluta att släppa en person som gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott utan att se till att ha det beslutsunderlaget som man kan se till att skaffa sig.
”Det var rätt beslut”
Domaren som dömde i fallet heter Ann-Louise Roos. Hon vill inte uttala sig. Men säger ändå på telefon att det som hänt är fruktansvärt. Men vi får ingen intervju. Istället hänvisar hon till sin chef Eva Wendel Rosberg.
Vi vill veta varför man inte lyssnade på åklagaren som så tydligt beskrev risken att Peter kunde bli våldsam igen. Och varför lyssnade man inte på Mia och på Frivården som varnade rätten?
– När man ser att en kvinna har dött så tänker man att det är klart att hade man vetat det så kunde man ha häktat. Men så är det ju att vi har ju inte facit i hand när vi fattar våra beslut utan vi fattar besluten på det underlag vi har. Man ser på risken för fortsatt brottslighet, och när man bedömer den så ser man är den här personen straffad tidigare, till exempel. Befinner sig personen mitt i ett missbruk? Det var ingenting sådant här, det var ingenting som framkom att mannen tidigare skulle ha varit våldsam mot kvinnan.
Men om man sätter på handbojor och buntband på en kvinna, håller henne frihetsberövad – är inte det att vara våldsam?
– Det här är ett allvarligt beteende och detta att man inte är straffad tidigare och ändå döms till ett års fängelse – då är det ett strängt straff, ja. Men med utgångspunkt från det material man hade vid den tiden – då är det mer rimligt kanske att man släpper.
Så det var rätt beslut vid det tillfället?
– Med det underlag som fanns då så tycker jag inte att man i sig kan kritisera beslutet.
Frivården ville ju också att mannen skulle genomgå en så kallad paragraf 7-utredning, varför gjordes inte det?
– Läkarundersökning, ja. Där var en diskussion vid förhandling kan jag utläsa av anteckningarna. Man läser ju också att det ser ut att handla om en depression. Man kan tycka i vardagligt allmänt tal kanske att en person som kedjar fast sin före detta på det här sättet är psykiskt sjuk kanske man kan säga i vardagligt tal men i juridisk mening måste man lida av en allvarlig psykisk störning för att det då ska kunna bli kanske ett förbud att döma till fängelse, att man ska överväga andra påföljder. Så starkt uppfattar man inte detta, det var inte heller så att försvararen tyckte att det var nödvändigt att göra en läkarundersökning utan man var nog inne på att så sjuk var inte den här personen.
Frivården skriver ju i sitt yttrande här att han psykiska mående i kombination med att han tidigare uppfattas som hotfull, har haft svårighet att hantera frustration talade för en förhöjd risk vad det gäller våld i nära relation. Hur ser du på det yttrandet – är inte det ganska skarpt?
– Det är ganska skarpt, han talar om att ta livet av sig själv och det är en allvarlig händelse detta. I den andra vågskålen så finns ju då ett kriminalregister, belastningsregisterutdrag som är tomt.
Men förhöjd risk vad det gäller våld i nära relation säger frivården i det här underlaget som tingsrätten ska ta sitt beslut på – ändå släpper man honom, varför gör man det?
– Det är det underlag man har, yttrandet från frivården. Det är också en bedömning man gör, man ser den här personen under förhandlingen. Försvararen har ju också träffat den här personen och gör bedömningen att det inte är erforderligt med ett paragraf 7-intyg, som vi säger, med ett läkarintyg.
Svårt bedöma sjuka personer
Tingsrätten lyssnade bland annat på Peters förklaringar – under den korta rättegången – och övertygades om att han inte utgjorde någon påtaglig risk för Mia. Men att bedöma hur sjuk en person är som man träffar i rätten under en begränsad tid, kan vara svårt menar åklagaren Johan Larsson. Det finns en risk, menar han, att rätten går alltför mycket på magkänsla när det gäller att bedöma om en person kan vara farlig.
– Det finns ju då fall där personer är psykiskt störda men som inte visar psykotiska symptom. Det kan vara en person som har en personlighetsstörning som gör att personen i och för sig då är fullt adekvat i sina svar under rättegången. Men samtidigt då är mycket farlig när man då närmare utreder hans psykiska tillstånd på grund av sin störning. Här menar jag att den här gruppen riskerar man att missa när man då förlitar sig på det intryck som ges under rättegången. Jag menar att en lärdom här är att man alltid bör inhämta en paragraf-7-undersökning när det gäller relationsvåld, i och med att det är så svåra bedömningar både gällande det psykiska tillståndet men även då återfallsrisken som är nära sammankopplat med det psykiska tillståndet.
Men vad gav han för intryck, som du uppfattade det, under rättegången?
– Ja, i det här fallet så gav ju den tilltalade ett adekvat intryck på så sätt att han svarade korrekt på alla frågor. Han framstod ju inte psykotisk på något sätt.
Sven-Erik Alhem tror också att det kan vara så att rätten lagt för stor vikt vid hur Peter uppträdde i rätten.
– Jag känner mig rädd för att det är just det intryck som tingsrättens ledamöter har fått av honom under huvudförhandlingen som kan ha vägt tungt. Där vet jag erfarenhetsmässigt att det är väldigt lätt för den som är tilltalad att ge sken av att man är världens hyggligaste människa när man kommer in i en rättssal. Man kan ju till exempel få bli tillhållen av försvarsadvokaten att uppträda på visst sätt. Så att det är lätt att ge sken av att man inte är farlig när man befinner sig i en rättssal.
Tingsrättens chef Eva Wendel Rosberg igen.
– Det är klart att det är svårt och vi har ju hela… ja, vi har berättelserna som lämnas i målet, vi har försvararen här som anser att man inte behöver göra någon läkarundersökning.
Och även kvinnan gav ju här uttryck för att hon var rädd för mannen – varför tog man inte det på allvar?
– Jag kan förstå att man är rädd om man har blivit utsatt för det brottet som är här.
Och varför togs det inte på allvar då?
– Man kan säga, det är inte domstolens främsta uppgift att skydda hotade personer men rekvisiten för att frihetsberöva någon, alltså… gränsen för det… skälen för det måste vara starka.
Men ni kunde ju ha frihetsberövat honom utifrån det här materialet som har presenterats vid tingsrätten?
– Man kunde gjort den bedömningen, med facit i hand hade man ju klart frihetsberövat honom men det var inget man visste vid den tiden.
Men ni visste ju det här, frivårdens yttrande, det var ju presenterat.
– Ja, men det är ju inte så att det är frivården som beslutar om att någon sak frihetsberövas utan det är ändå domstolen.
Men litar ni inte på deras kompetens?
– Jo, vi litar på dem men det är inte de som frihetsberövar utan tingsrätten gör självständigt den bedömningen. Då är det en viktig faktor vad kriminalvården säger i sitt yttrande, självklart. Men i den här vågskålen också, inte straffad tidigare, det här är inte några upprepade handlingar, det är en allvarlig handling men vid ett tillfälle.
Tror på förändring
Enligt tingsrätten gjorde man alltså – med det underlag man hade då – en korrekt bedömning. Alla varningssignaler från polis, åklagare, frivården och det faktum att risken är stor att förövare i nära relationer återfaller var inte tillräckliga.
Före detta överåklagare Sven-Erik Alhem hoppas ändå att det här fallet kommer ändra tingsrätternas inställning till den här typen av mål i framtiden.
– Ja, på nåt sätt så tycker jag att det här kommer bli en varningssignal, det kommer att sannolikt medföra att en mycket, mycket mer realistisk syn på frihetsberövande skälen. Jag tror att ingen domstol som skulle få del av detta från frivården, det de uttalat om riskbedömningen, jag tror ingen domstol i ett läge motsvarande detta någonsin skulle våga helt enkelt fatta beslut om att sätta honom på fri fot.
Men det är det dom har gjort i det här fallet.
– Ja, men jag tror det blir en förändring i och med detta. Jag tror att man nu tar till sig. Det kommer att bli väldigt mycket kritik riktad mot domstolens bedömning i det här fallet.
– Varför lyssnade de inte på vår dotter? Hon som kände honom bäst i hela världen. För hur mycket, hur nära ska man vara att missta sitt liv för att de ska ta en på allvar. Jag menar, det är ju inte en småtjuv vi pratar dom, det är en som försökt ta livet utav en människa. Ska inte den vara inburad? Det är inte klokt.
Även om Mias föräldrar är missnöjda med hur rättsväsendet har hanterat fallet med deras dotter så går deras tankar framförallt till barnen.
– Vi har faktiskt träffat dem idag, de har varit här hemma några timmar och busat med oss.
Hur var det då?
– Jätteskönt. Jätteskönt. De har badat och de har lekt med dockhus och prinsesshus och… det är fina ungar men hur ska de stackarna klara det hårda livet och kommer det finnas några bra fosterföräldrar för dem? Det är ett stort frågetecken.
