Poliser blundar för kollegors brott
Poliser erkänner: Vi blundar när kollegorna tar till övervåld.
Poliser i Sverige är skyldiga att anmäla kollegor som begår brott i tjänsten men det är det få som gör.
Vi frågade drygt 270 poliser och var tionde erkänner att de inte anmält kollegor som begått kriminella handlingar.
Jonas Alsgren och Mikael Funke.
I reportaget berättar en polis om när han såg sina kollegor misshandla en gripen man i arresten:
– Han slår med knytnäven, bakifrån mot njuren. Jag skulle ha anmält honom för misshandel, men det gjorde jag inte – man är rädd för att bli utfryst, säger han.
Reportaget är gjort tillsammans med journalisten Jonas Alsgren.
Mer i media efter publiceringen:
Ekot | Poliser blundar för kollegors brott
Ekot | Poliser som anmäler kollegor fryses ut
Ekot | Polisfacket: Alla måste anmäla
Södermanlands Nyheter | Polisen ska göra rätt när kollegan gör fel
Även DN:s radiokrönikor Rasmus Malm skrev om reportaget:
”Igår presenterade ”Front” i P3 en egen undersökning om polisvåld. I det genomarbetade reportaget erkänner poliser öppet att de undviker att anmäla kollegor som misshandlar fyllerister i arresten.”
Läs hela radiomanuset här:
– Man blir den som rår för att kanske en arbetskamrat får sparken. Man vill inte ta obehaget, säger polisen Mikael Bennbom, polis från Skellefteå som såg en av sina kollegor slå en gripen man i arresten.
Polisens regler är glasklara. Ser man en kollega som begår ett brott så ska det anmälas. Gör man inte det så bryter man mot reglerna och det kan handla om tjänstefel som är så allvarliga att det kan leda till avsked.
Kollegan slog
Det var när Mikael Bennbom och hans kollega skulle avvisitera en full person i arresten som det hela hände. Den gripne mannen blev aggressiv och kollegan kände sig provocerad och slog.
– Han slår med knytnäven, bakifrån mot njuren för att han blev så fruktansvärt upprörd.
Så då stred du mot lagen den där gången. Vad tycker du om det?
– Ja, formellt sätt så gjorde jag ju det. Jag skulle ha anmält honom för misshandel egentligen. Nu gjorde jag inte det, men det är inget som jag går och skäms över idag, säger Mikael Bennbom.
Mikael Bennbom förklarar att om han själv någon gång skulle bli provocerad och gå över gränsen så vill han ju inte att någon kollega ska anmäla honom, och det var därför han inte anmälde sin kollega.
Var tionde bryter mot lagen
Och Mikael Bennbom är inte ensam som polis att låta bli att anmäla. Vi skickade ut en enkät till flera hundra poliser runt om i Sverige. Nästan 300 svarade och av dem erkände var tionde att de någon gång hade låtit bli att anmäla en kollega som hade begått ett brott.
Det handlade om allt från trafikbrott till misshandel. Svaren om varför man inte anmäler varierar. Men här är ett axplock av vad poliserna svarade om varför man valt att inte anmäla kollegan.
”Jag lät bli att anmäla eftersom en anmälan skulle bli alltför kostsam för kollegan som anmälts.”
”Jag kan förstå en kollega som i ilska tar i med hårdare tag än nödvändigt.”
”Jag tänkte anmäla, men facket avrådde mig från det.”
Kultur att skydda varandra
Ulf Berg är chefsjurist på Rikspolisstyrelsen och sitter med i högsta polisledningen.
Han ser väldigt allvarligt på att så många poliser ser mellan fingrarna.
– Jag tycker att det låter alldeles för mycket faktiskt. Tio procent av hela kåren. Det låter som alldeles för mycket för mig, säger han.
Varför det?
– Det är en för stor andel. Det ska inte vara någon som resonerar på det sättet.
Vad har ni för ett ansvar ni i ledningen?
– Se till regelverket så långt det går efterlevs, säger han.
Men forskaren Rolf Granér vid Karlstads universitet tror att det handlar om ännu fler än var tionde polis som inte anmäler. Han har i sin doktorsavhandling studerat poliskulturen i Sverige.
– Om det handlar om olagliga handlingar så tror jag att det är betydligt fler.
– Bland mina informanter var av allmän uppfattning att de flesta poliser åtminstone någon gång under sin yrkeskarriär hade gjort saker som – om de hade blivit dokumenterade och anmälda – skulle rendera om inte avsked så åtminstone någon form av disciplinär påföljd.
Ser till att man ingenting ser
Rolf Granér har djupintervjuat poliser som har berättat om baksidan av den starka kårandan.
– Man anmäler inte och man vittnar inte mot en kollega. Antingen säger man att man inget har sett, eller så använder man den mer aktiva strategin och ser till att man inte kommer att se någonting när man märker att något är på väg att hända, säger Rolf Granér.
Chefsjuristen Ulf Berg på Rikspolisstyrelsen igen.
– Vi tycker att det är olustigt med den där typen av kåranda som skyddar kollegor som begår brott.
Vad känner ni till om den inom ledningen?
– Vi vet att den finns och gör vad vi kan för att motverka den, säger han.
På vilket sätt då?
– Ja, det kan jag inte ge något konkret exempel på.
Poliser som anmäler blir utfrysta
– Man talade inte med mig helt enkelt. Det kom spydigheter. Jag blev baktalad. Jag mådde allmänt dåligt av det här.
I ett lummigt småvillaområde strax utanför Stockholm har Claes-Göran Hellsten precis lagt färdigt ett trägolv på terrassen till sin trädgård.
Han är före detta polis och slutade för tre år sedan efter att han blivit mobbad på jobbet. Nu tar han det lugnt och slickar såren.
Då för några år sedan jobbade Claes-Göran Hellsten som närpolis och koncentrerade sig på ungdomsbrottslighet och kämpade för att fånga upp unga kriminella tidigt.
Sett när kollegor misshandlat folk i arresten
Men klimatet på jobbet var dåligt och moralen bland vissa kollegor var låg.
– Jag har ju sett med egna ögon till exempel på hur man misshandlar folk inne i en arrest och även människor som är omhändertagna för fylleri kan man gå väldigt hårt på.
– Vi hade också en situation där många begick brott. Eller många, det var flera polismän som begick grova brott. Det är pakter av olika slag.
Hur menar du då?
– Ja alltså man ingår lojaliteter med varandra. Vänskapspakter. Och då blir man alltså bundna till varandra. Man kan inte vara så fri i de här lojaliteterna för att det är starka band mellan kolleger.
– Just det här att någon förivrar sig och använder mera våld än vad situationen kräver då kan det innebära att man blundar, för man vill inte klämma åt. För nästa gång är det kanske man själv som använder mera våld än vad som är befogat, säger han.
Men Claes-Göran Hellsten började prata om problemen och kritiserade ledningen för att de misskötte organisationen.
– Det här gjorde att jag åkte ur gemenskapen. Jag fick byta rum och placerades avsides ute i ett kyffe i trapphuset och blev helt enkelt portad. Jag blev isolerad och mådde väldigt dåligt av det här. Jag blev knäckt, säger han.
Många poliser är rädda för att kritisera eller anmäla andra poliser som begår brott eller som tar i med mer våld än vad man får vid ett ingripande.
Rädd för att frysas ut
Av de nästan 300 poliser som svarade på vår enkät uppgav var sjätte att man är rädd för att anmäla en kollega eftersom man är rädd till exempel för att bli utfryst.
Rolf Granér är forskare vid Karlstads universitet och har studerat poliskulturen i Sverige. Han säger att det kan vara förödande att anmäla en kollega som brutit mot lagen.
– Där finns ju en påtaglig risk att vederbörande blir kontroversiell i polisorganisationen, och till och med en risk för att vederbörande blir utfrusen av sina kollegor.
Vad innebär det?
– Det handlar om att man inte pratar med dem, eller att man kommer med trakasserande kommentarer, ingen vill åka radiobil med vederbörande.
– Man måste komma ihåg det att inom poliskåren och de patrullerande poliserna så är den egna arbetsgruppen – turlaget – det är en viktig del. Där finns en hög grad av kollegial sammanhållning och det blir tufft att inte längre vara accepterad av sina kollegor. Det innebär att man får ett rykte om sig som kommer att spridas ganska brett i organisationen, säger han.
Hur allvarligt är det att det blir så här?
– Det är en personlig tragedi för den som gör sitt jobb, säger Rolf Granér.
Flera exempel
– Det var en misshandel i en hiss utav en omhändertagen berusad person som också säkert var väldigt bråkig, men där hon ansåg att det här var alldeles för mycket våld. Och hon anmälde det där och sen kom konsekvenserna, säger den före detta polisen Claes-Göran Hellsten.
– Hon blev utfryst av sina kollegor. Ingen ville jobba med henne. Hon kände att hon inte kunde jobba kvar helt enkelt. Det var för påfrestande.
Den här typen av fall finns det gott om inom polisen.
Här är några av dem:
* En kvinnlig polis i Stockholm blir mobbad av sitt turlag efter att hon anmält en kollega som misshandlat en man i arresthissen.
* I Göteborg anmäler en ung manlig polis en kollega för övervåld i avvisiteringsrummet. Följden blir att han blir så trakasserad av sina kollegor att han tvingas byta polisdistrikt.
Men det värsta exemplet finns kanske ändå i Uppsala:
* En kväll har polisen gripit en man och satte honom i polisbilen med handbojor. På väg in till stationen i baksätet slår en av poliserna den bojade mannen upprepade gånger i magen. En av poliserna rapporterar händelsen till cheferna. Efter det får han anonyma mordhot från arbetskamraterna, hot som även riktas mot hans barn.
Polisen som anmälde jobbar fortfarande kvar på samma polisstation, men när vi får tag på honom säger han att han inte vill prata om det som hände.
Han vill inte riva upp såren igen.
Vi återvänder till Claes-Göran Hellstens terrass. Han blickar tillbaka över sitt liv som polis. Han tycker att någon borde ta tag i problemen inom kåren innan det är för sent.
– Om en begår ett brott så kommer nästa att begå ett brott. Och de sju andra kommer att blunda. Och det är fullständigt oacceptabelt.
– Ungdomar har ju ingen aning om vad de kommer att möta i det här yrket. Hur de så småningom kommer att förändras. Kanske till det sämre. Tyvärr.
